Vilse på Kreta

När jag vistas på Kreta brukar jag hyra en bil och bara köra runt där vägarna ser intressanta ut. Om jag ser en spännande skylt vill jag åka dit för att se vad som döljer sig bakom det vackra namnet eller vilket turistmål som pekas ut.

På det sättet har jag täckt en stor bit av landet. Jag måste medge att det ibland har varit svårt att hitta vägen, men vänliga kretensare har alltid varit villiga att peka ut på min karta var jag befunnit mig. Så det har aldrig varit något problem.

När jag bodde i Agia Pelagia kände jag en dag lust att åka upp till Achlada. Det är den by varifrån befolkningen i Agia Pelagia härstammade. Så jag började följa vägskyltarna dit. Achlades är en mycket vacker liten by med få innevånare så när jag kom fram, det var runt ettiden på dagen, fanns det ingen person synlig där.

Små veje på Kreta Jag såg då en skylt mot Savathianon Klostret. Varför inte? Jag följde hänvisningen från Achlades mot, och senare genom, Rodia. Jag följde vidare skylten mot klostret. Vägen gick uppför åt höger. Just som jag var i färd med att svänga kom en stor lastbil och körde upp samma väg. Då beslöt jag mig raskt att besöka nunnorna en annan dag och körde istället till vänster. Vem vill ligga bakom en stinkande lastbil i flera kilometer?

Ingen skylt gav mig hjälp om vägen, men jag var säker på att det skulle visa sig längre fram. Jag följde vägen som blev allt smalare och bitvis saknade asfalt så som det ofta gör på vägarna på Kreta.
Efter ytterligare några kilometer delade vägen sig. Jag såg fortfarande inga skyltar. Skulle jag ta höger eller vänster? Som dansk älskar jag berg så det avgjorde valet. Vägen gick högre och högre. Nu var den grusig och bilen blev allt smutsigare. Jag tänkte på biluthyraren. Sa han inte något om att undvika grusvägar?

Vägen delade sig ytterligare flera gånger och varje tillfälle valde jag den som ledde uppåt övertygad om att den dåliga vägen åter skulle leda nedåt igen. Men det gjorde den inte. Den bara slutade! Jag fick vända bilen och kom tillbaka till mitt senaste vägval, för att välja den andra vägen. På en lång stund hade jag inte kunnat se havet. Det fanns inga hus, inga människor, inga vägskyltar, inte ens en varning för kurvig väg. Så fortsatte jag att välja samma riktning varje gång vägen delade sig. Många gånger slutade den bara och ju längre jag körde desto smalare blev vägen. Ibland såg det ut som om ingen hade kört där på månader.

Efter en timme beslöt jag mig att ta en ordentlig titt på omgivningarna. Allting verkade så obefolkat och ödsligt. Mitt vattenförråd var en halvfull flaska och bensinmätaren pekade på kvartstank. Jag studerade kartan: Skyddsområde! Vad är det? På kartan fanns det bara en väg som gick igenom detta område, men när jag såg mej omkring såg jag minst två.

Jag tänkte på vattenreserven som höll på att tryta, den snart tömda bensintanken, orden om att inte köra på grusvägar och jag beslöt att återvända samma väg som jag kommit, vilket väl inte skulle vara så svårt, eller? Det gällde bara att svänga åt rätt håll på rätt ställen, annars skulle ju vägen bara sluta.

Du kan föreställa dig min situation. Jag kom mer och mer vilse och blev alltmer desperat. Inga vägskyltar, inga människor att fråga och snart utan vatten. Jag såg några små hus men när jag kom närmare såg de alla övergivna ut.

Jag hade ju min mobiltelefon! Det var lösningen. Jag kunde ju bara ringa biluthyrningen. Mannen skulle kunna berätta för mig…? Kunde han? Vad skulle jag säga? ”Hej jag har kört vilse någonstans och kan inte hitta huvudvägen. Var är jag? - Någonstans på Kreta gissar jag!” - Hur skulle någon kunna tala om den rätta vägen för mej?

Niko - en ægte kretenser Jag körde vidare och försökte då hålla ögonen på ett speciellt berg på vänster hela tiden. Och så, där syntes det, havet! byn Rodia, och en väg. Nu var det bara att komma på hur man tog sig dit ned. Jag stannad och tittade och konstaterade att det skulle bli svårt. Om jag körde tillbaka en bit och sedan till vänster så borde jag komma ned till den väg som syntes under mig. Tanke blev handling. Men det fanns ingen väg åt vänster och snart hade havet försvunnit. För tjugonde gången vände jag och körde tillbaka så jag åter fick havet inom synhåll. Men hur skulle jag komma ned dit?

När jag sedan tittade uppåt berget fick jag se något underligt. Det var så mystiskt så jag var säker på att det var en hallucination. En man i orange overall stod och lutade sig mot en splittny Toyota 4weehl. Inga stenskott där inte. Nå om det var en hallucination skulle den försvinna om jag tilltalade honom. Jag försökte, ”Yia sou!”. Hallucinationen svarade tillbaka. Han var verklig, vilken befrielse!

Følg den bil! Jag frågade på min bästa grekiska, vilket inte är den bästa alls, om vägen till Rodia. Efter en snabblektion hur Rodia uttalas (inte lätt för en danska), presenterade han sig som Niko och frågade varifrån i hela världen jag kommit. Han sa att jag skulle fortsätta framåt och sedan till höger uppåt berget. -Uppåt berget? -Nej nej. Jag försökte igen: -Ner till Rodia: ”Kato!” Han nickade. ”Nai - pano kai Rodia”. Jag måste ha sett ut som ett frågetecken för han skrattade och frågade om jag förstod. Nej det gjorde jag verkligen inte. Varför skulle jag åka upp igen då jag kunde se byn där nere, och havet?

Niko visade sig därefter som den egentlige kretensare han var. Han sa att han var ute på en åktur och gärna kunde tänka sig att Rodia var ett bra val så han skulle följa mig dit. Skulle det passa mig? Ja, naturligtvis.
Du har förmodligen listat ut att den vägen Niko visade mig var den rätta vägen. När vi skildes i Rodia gav jag honom en stor kyss. Aldrig har jag tidigare känt mig så borttappad och så återfunnen igen.