Prases i Chania, Kreta

kreta

Ett oväntat besök i byn Prases i Chania, Kreta

av Lars Magnusson

Det är den 28 oktober dagen 1940 då general Metaxa avvisade ett ultimatum genom vilket Italien krävde rätt att få ockupera Grekland.
Nej-dagen firas i hela landet och i Chania kommer det att vara en stor parad. Eftersom vi såg på paraden förra året, har vi istället beslutat att vara med på kastanjefestivalen i byn Prases.
Vi har passerat igenom där många gånger och några av Er kommer kanske ihåg följande från min Omaloshistoria. Vi var då lite osäkra på vägvalet:

"Omkring 200 meter framför oss ser vi 3 män, alla klädda i svart, som diskuterar någonting; det är lätt att se
p g a av deras gester.
Jag kör fram emot dem.
"Är du inte klok, vi har massor med pengar, två kameror och en kikare och titta på de där männen. Begriper du inte, att dom kommer att råna oss"
"Ok dom ser lite vilda ut men de där männen är bergsmän och dom skall se på det där viset"
Hon agerar mycket snabbt och på ett par sekunder är allt gömt.
Två yngre män och en äldre man kommer fram mot jeepen, fönstret upp på ena sidan och ned på min sida.
Jag försöker fråga dem om vägen till Prases och genast sprider sig ett stort leende i den gamle mannens ansikte.
Han är villig att visa oss vägen och efter bara efter en sekund sitter han i baksätet.
"Pame, kör"
Vi kör nu nedför bergssidan och vägen är mycket, mycket dålig och känns liksom mjuk. Jag kan känna att högra sidans hjul sjunker ned i gyttjan. Det är bra, mycket bra!
Min co-driver har förändrats till ett blekansikte som viskar: "Han vill bara, att vi kör honom hem och sen lämnar han oss vårt öde och vi kommer aldrig att hitta tillbaka"
Bakifrån kan vi höra mannen fråga: "Apo pou eisai, varifrån kommer Ni"
Tystnaden är bruten. Vi har nu nått dalgångens botten och det är mycket fint härnere.
Allting är grönt och flera buskar är täckta av gula blommor. En del av träden, kanske fruktträd, är klädda med vita blommor. En bäck, som vi måste korsa ett par gånger, rinner längs med vägen. Här finns också grindar som måste öppnas och Sofia gör ett strålande jobb och vår passagerare i baksätet ler och är nöjd.
Naturligtvis hade den här historien ett lyckligt slut:
"En stor kram och puss från Sofia och vi lämnar honom glad i hågen tillsammans med sina vänner".

Vägen till Prases är mycket fin och vyerna över bergen och ravinen nedanför är vackra.
Då vi kommer fram till byn omkring kl 10.30 på förmiddagen är aktiviteten redan hög. Människor springer av och an. Vi lämnar Volvon och förenar oss med byborna.
I byns center förvandlas vägen till ett "torg" med tre hus och ett kafenion (kafé) på ena sidan och två hus och en kombinerad taverna/kafenion på den andra.
Träd ramar också in "torget" och i bakgrunden kan vi se bergssidorna som är täckta med träd och buskar. Här och var i det gröna landskapet finns det små vita hus och även några grusvägar som leder upp emot Omalos. Vi känner ju absolut till en av dem.
boiling meat in Crete, KretaHimlen ovanför är blå och en len, varm vind blåser in från söder.
På vår vänstra sida, framför kafét, har bord och stolar i vit plast placerats ut och formats liksom till en stor solfjäder.
På andra sidan har bord och stolar placerats utmed vägen. Det finns dock gott om utrymme för bilar och även för den tidiga morgonbussen att passera förbi.
Längre ned på vägens högra sida ligger den lilla vita bykyrkan, idag dekorerad med blommor.
Uppifrån en liten kulle bakom "torget" har vi en perfekt utblick över alltsammans.
Det är inte många gäster men det är fortfarande tidigt på dagen.
Vi tvingas tillbaka ned till torget igen av en lockande och förförisk doft.

Framför huset bredvid tavernan lagas mat. Jättestora kastruller med lamm och katsika (halvvild svart get) har ställts över öppen eld och kockarna, tre män i färgglada förkläden, vaktar det noggrant. De säger att skumma är mycket viktigt och naturligtvis har de rätt. Kryddor? Nej, endast salt, det är allt.
På marken, i väntan på att bäras inomhus, står några ölbackar fyllda med kött från de första kastrullerna som är färdiga. Till vår glädje säger en av kockarna:
"Oriste parakalo, varsågod"
Vi tar en bit var och alla runt omkring oss tycks titta på oss med ett stort frågetecken skrivet i sina ansikten.
Tystnad för ett kort ögonblick.
"Endaksi, Ok?"
"To vrasto einai poli, poli nostimo. Bravo. Mas aresi poli. Köttet smakar mycket bra. Bravo. Vi tycker mycket om det!"
Vad kunde vara mera fel än att säga: "Ju fler kockar desto sämre soppa"
Att skumma är väldigt viktigt. Fyllda ölbackar.

Där finns också några stora krukor med kastanjer i kokande vatten, som traditional Crete, Kretaövervakas av en gammal kvinna klädd i svart. När jag tar ett foto på henne, ler hon mot mig på ett varmt och mycket vänligt sätt Det är enkelt att älska dessa människor och det är i sanning en ära att lära känna dem och ta del av deras charm, gästfrihet och vänskap.
"Ela, ela apo edo sto fourno, kom hit, härifrån, på ugnen"
En ung manhaftig kvinna vinkar till oss att komma och ta några foton.
Bakom kastrullerna finns en ugn i vilken hon rostar kastanjer. De är svarta och mycket varma, men de smakar väldigt gott. Hon drar med oss in i huset, där vi på några bord ser kastanjer, som tillagats på olika sätt; kokta, rostade, honungsdoppade, chokladöverdrgna och flera andra. Hon säger till oss att smaka på de olika sorterna och dom är goda, särskilt de med choklad.
Överallt står det också flaskor fyllda med tsikoudia (hembränt, men gott) och lokalt vin. Det är lätt att förutse att det här kommer att bli ett lyckad fest.
Jag lämnar damerna och nötterna, förlåt bara nötterna åt sitt öde.
Mittemot tavernan blandas en annan lockade doft med luften. Den ringlande röken talar om för mig att det finns en grill nånstans där borta. Jag kan inte se den p g a att den är belägen nedanför.
Då jag korsar vägen, ser jag att bilar parkerats på båda sidor om vägen ända ner till kyrkan. Uppklädda människor, gamla såväl som unga, ansluter nu till festivalen och snart kommer "torget" att vara överfullt. Vid ingångarna till "torget" sitter tre män och säljer biljetter till det fabulösa priset av 3.000 GRD.
Kotlettmästarna arbetar hårt i värmen från grillen. De vänder köttet om och om igen med sina bara händer. I samma ögonblick som jag zoomar in dem med min videokamera, registrerar mitt högra öga ett tecken från en av mästarna och jag hör: "Ela, kom"
Jag går ned till dem och blir serverad en stor kotlett och ett glas vin. Himlen är nära.
De berättar, att det är tredje året i rad som byn arrangerar en liknade fest för att fira kastanjen och det är första gången utomhus.
"Min vän, du har kommit med det fina vädret" säger de med en mun.
"Har jag?" Ja naturligtvis har jag det.
serving dinner in village in  Crete, KretaVid sidan om oss står åtta till tio tunnor, som sprider en doft av mäsk. Om några dagar kommer det att vara första klassens tsikoudia. Kanske vore det en bra idé att återvända då. Efter en superb kotlett, två glas vin och för att avsluta vår privata barbecue ett glas av den bästa tsikoudia jag någonsin smakat, skall jag nu försöka hitta Sofia igen.
Det kokta köttet på andra vägen är nu färdigt och männen silar buljongen, som skall användas till pilaffiriset. Unga pojkar ställer fram kastanjer, sallad och flaskor på borden. Överallt hörs de berömda och välkända orden "Yamas, skål" eller "Si gia, till Er hälsa"
Solfjädern har växlat färg från vitt till en blandning av rött, blått, grönt, gult, brunt, svart, rosa o s v på ett underbart sätt. Människor är klädda i alla färger och det har givit liv åt solfjädern, som rör sig och förändras hela tiden. Festen har börjat.
Men var är Sofia?
Jag ser mig omkring och snart hittar jag henne i ett stort sällskap ätande, drickande och skrattande. Hon har träffat en av våra goda vänner Nikos, kocken från Taverna Moutoupaki, och hans vänner. Hon är i goda händer så jag fortsätter att kolla vad som händer med maten.

Pilaffiriset tillagas inne i "kastanjehuset" och den ansvarige kocken rör samman buljong och ris med en träslev. Det kritiska momentet, när skall man sluta, för att tillaga ett perfekt pilaffiris, tycks inte beröra honom det minsta för han har ju nu stöd från sin hustru. Hon är byns specialist.
traditional meal in village in Crete, KretaUtifrån hör vi att musikanterna stämmer sina instrument, liran och lutan.
Efter ett par minuter är pilaffiriset färdigt och nu sker allt mycket snabbt. Pojkar och flickor rusar i hög fart till borden med tallrikar fyllda med ris och kött och från andra sidan vägen distribueras kotletterna på samma sätt. De unga männen i orkestern börjar spela.
Vilken perfekt timing.
Pilaffiriset klart att serveras

Jag återvänder till Sofia och hennes sällskap. God och mycket mat, vin och kastanjer, bra och dåliga historier och massor av skratt i sällskap med vänliga och trevliga människor, vad mer kan man begära.
Efter alldeles för mycket mat, behöver vi röra på oss och tar därför en promenad längs vägen. Bilar har parkerats överallt och kvällsbussen har därför fastnat i en kurva. Föraren försöker om och om igen men det är omöjligt att passera. Ett par av passagerarna hoppar ut ur bussen och resten är väldigt enkel. De lyfter ned två av bilarna i diket och vägen är fri. Bilförarna kommer säkerligen att undra; parkerade jag verkligen så illa? Jag hoppas faktiskt att det var mannen i familjen som körde i annat fall……
Timmarna går fort och snart är det mörkt. Ovanför bergen sitter Mångubben och tittar på människorna och den goda maten. Det är nymåne så han ser liksom lite hungrig ut.
Jag bjuder in honom till festen:
"Min vän hur skulle det smaka med en kotlett och lite pilaffiris?"
" Ja, wow, det skulle vara mycket fint, tack så mycket. Som du kan se är jag uthungrad"
Vilken happening det skulle bli. Från nymåne till fullmåne på en kväll.
I båda ändarna av "torget" tänder några kvinnor eldar medan andra med en kniv skär ett litet snitt i kastanjerna, som efter en liten stund läggs på kolen för att rostas.
Barn spring omkring, leker och ropar av glädje och lycka.
Framför solfjädern dansar och sjunger unga män till den traditionella musiken, ackompanjerade av människor som klappar i händerna.
"Opa! Opa!"
Vi kan nästan röra vid atmosfären; det är en av de där magiska nätterna.
Tyvärr har allt ett slut och vi måste återvända till Chania men….vem är den där mannen där borta, ja, mannen med det grå håret, mustaschen och det stora leendet. Han verkar bekant.
Jag är säker; det är "rånaren" som åkte med oss från Omalos för fem eller sex år sedan.
Skall vi eller skall vi inte ge oss tillkänna? Kommer han eller är det omöjligt för honom att komma ihåg oss.
Vi beslutar oss för att lämna honom och hans sällskap i fred. Kanske kan vi återvända en annan gång och söka upp honom då (vilket vi också gjort men det är en annan historia).
Det är sent när kommer tillbaka till Chania. Det är omöjligt att sova. När jag sluter mina ögon rullar intrycken från byn och dess människor liksom en film och jag är tillbaka i Prases igen.
celebration in Crete, KretaI sängen bredvid mej dansar Sofia i natten och jag är säker på att även hon är tillbaka i Prases.

 

Sent på natten måste vi lämna Prases. Det har varit en magisk dag och natt på Kreta…igen.

Kreta i våra hjärtan,
Lars och Sofia

 

Namn: Lars and Sofia Magnusson
Land: Sverige
Senast besökt Kreta: Sept-dec 2000

 






Svensk sida för Kreta
footer
Custom Search
Copyright Explorecrete.com

This page about Prases i Chania, Kreta is protected by International Copyright Law - Web-design and SEO by ArtKreta.gr

search explorecrete.com newsletter english german french dutch swedish danish russian chinese greek